Ja, men glad midsommar!

Jag kan verkligen inte skryta med att bloggandet här är en prioritet. Med de långa spann av tid som hinner passera mellan mina inlägg så hinner jag så klart ackumulera en hel del händelser. Händelser jag önskar att jag skrivit om, för det är ju alltid kul att gå tillbaka och läsa vad man upplevt i framtiden. Jag inbillar mig det i alla fall.

Jag har varken tid eller ork att bli allt för deskriptiv om allt som hunnit hända sedan… få se, mars? Eller när mitt senaste inlägg nu var (för lat för att kolla upp just nu), så här kommer snabbreprisen (inte lika visuellt snygg som i Eurovision, men ni kan ju föreställa er en stor bildskärm med sammanfattande videos på senset månadernas händelser)!

  • Jobbat. Ha, ha, vem hade kunde gissa det? Framför allt jobbat på ett större projekt för en kund, där det har varit en väldigt utmanade (men också kul) rapport-skrivning. Snart kan det bockas av på listan.
  • Haft finbesök av svärföräldrar i ett för årstiden kyligt New York i början på maj.
  • Genomlidit åtskilliga öroninflammationer. För det mest av ren sympati för dottern vars inflammationer avlöst varandra på löpande schema, men fick även uppleva min första öroninflammation i vuxen ålder. Grattis till mig för det!
  • Fått en allergisk reaktion på antibiotika. Behandlingen mot min öroninflammation gjorde att jag såg ut som en prickig-korv och läkaren trodde att jag hade rabies. Nice)
  • Pustat ut som mamma. Otroligt skönt/befriande känsla när dottern äntligen fick träffa en öron-näsa-hals specialist och nässprayen hon fick gjort underverk. Inga mer öroninflammationer sedan dess!!!! (återstår att se om det gjort tillräckligt för att undvika operation. Känns otroligt läskigt om vår lilla gullunge eventuellt  behöver opereras.. Ledsen min på det.)
  • Haft bröllopsyra. Var på bröllop ett i maj, nere i Cape May i New Jersey. Everly var blomsterflicka på våra vänners utomhusvigsel. Hon lyckades på något mirakulöst sett hålla humöret uppe för större delen av dagen, trots utebliven vila. Missade dock det mesta av vigseln när Everly genomfört sitt uppdrag i processionen, då Everly hellre ville springa runt på den stora, gröna och delvis blöta gräsmattan. Vad jag lärde mig: om du ska på bröllop med en tvååring, ha inte på dig högklackade skor du köpte för några år sedan när du var beredd på att lida pin för att vara fin! Those days are over! Det är svårt (och möjligtvis livsfarligt) att springa efter en livsglad blomsterflicka i höga klackar. Jag borde fått någon typ av pris för att jag inte bröt fötter och ben.
  • Bröllop nummer två hölls.. trumvirvel… i Sverige! Mannens syster hade giftermål. Vi tog semester! Hela 5 semesterdagar tog jag ut. Jag vet, visst låter det lite tragiskt kort om tid? Det var det, för jag hann inte med att åka upp och träffa min familj denna snabba resa (har lovat att det blir en resa till dom nästa gång). Men tiden vi spenderade i Sverige för bröllopet var helt perfekt. Vädret skötte sig exemplariskt och vi hade riktigt fina dagar där vi bland annat hann med att: vila, bada, äta glass, ta friska promenader, springa runt på gräsmattor, gulla med kattungar, hjälpa till med förberedelser för bröllopet, mysa på spa och äta svensk pizza. Och ja, jag höll på att glömma självaste bröllopet, och all mystid med familj. Everly träffade bland annat en av sina kusiner för första gången och de var så fina gentemot varandra.

Nu är ni mer eller mindre uppdaterade med den summeringen. Ha en underbar midsommar allihopa!

IMG_0575 IMG_0591

Redan 5?

Tid är förunderligt. Hur den liksom har mätts upp och fördelats efter hur jorden snurrar runt solen och sin egen axel. Att vi på något sätt ska få lättare att förhålla oss till tiden på så sätt. Men hur tid upplevs är allt annat än funktionellt och matenatiskt genomtänkt.

Jag kämpar just nu med att över huvud taget få grepp om tiden. Den flyr ifrån mig och jag kommer liksom aldrig i kapp. Vilket betyder att jag  varje vardag klockan 5 på eftermiddagen blir oerhört förskräckt. Hur kan en hel arbetsdag redan ha passerat när det känns som att jag just satt mig vid skrivbordet?!

Det är resultatet av en hektisk tid på jobbet. Utmanade och rolig, men med ytterst små marginaler att hinna pausa, tänka efter och faktiskt landa i det som görs. Allt känns som en enda stor gröt i huvudet.

Det är sådana perioder i jobbet som gör det extra värdefullt med barn. Det finns inget annat alternativ än att stänga av jobbet när jag väl kliver in genom dörren efter en slitig jobbdag. Då kan jag verkligen önska att det fanns fler timmar på dygnet. Tid för de där ögonblicken som samlas som små guldkorn i minnesbanken.

Vår karamell! Två år!

Fredag den 12:e februari var inte vilken dag som helst. Det var nämligen tjejens födelsedag! Stort! Verkligen! För tiden har verkligen gått i en rasande fart. Jag önskar att jag kunde bromsa, sakta ner, få njuta mer av de små ögonblick som denna lilla dam förgyller.

Tja, inte är det rosenskimrande jämt. Det är det ju faktiskt inte att ha barn i ärlighetens namn. Födelsedagen firades tex med dubbelsidig öroninflammation och en påbörjad antibiotikakur. Inte så där jättekul precis.

Men i stora drag så måste jag faktiskt säga det att vi har haft det förvånansvärt lätt. Två lätta, fullkomligt underbara år! Det är så klart svårt att jämföra med andra och kanske ska man låta bli, då alla barn och alla familjer har olika förutsättningar, för att inte tala om förväntningar. Ibland tror jag också att det är de där förväntningarna med att få barn och ha barn som är det största hindret till att ens egen glädje, förnöjsamhet och lycka under den här tiden. Det är det som skapar frustration, stress och slitningar i relationer.

Vi har liksom tagit allt som det kommer. Sänkt ribban. Inte eftersträvat perfektion på något sätt. Gjort det som funkat för oss. När jag täcker efter så har de utmaningar vi mött med smärtsam svampinfektion, mat- och magproblematik som följd av allergi samt insomnings-svårigheter varit små i förhållande till allt det andra – nämligen alla glädjestunder. För allt har löst sig. Liksom av sig själv, mer eller mindre.

När den där svampinfektionen väl var behandlad så har vår amningsresa varit som en dans. Visserligen små toppar och dalar, men överlag helt fantastisk. Den tog slut för bara någon vecka sedan, nästan av sig själv efter att sakta, sakta, trappats ner månad efter månad utan några ledsna miner till följd. Nu är det visserligen en flaska mjölk som får fylla in just vid nattinnen, men det är okej. För nu kan pappa vara den som har mysstund med saga och en flaska mjölk med dottern på kvällen inför att det är dags att sova. Och på tal om att sova. Så gissa vem som helt sonika börjat sova hela nätter helt själv? Bara så där! Utan att tillämpa några som helst metoder för att få till den ideala sömnrytmen. Inte för att jag upplevt att det var dåligt med sömnen innan, med ett uppvak på natten. Men det här, att få sova en hel natt! Ja, nog känns det bättre alltid. Rent ut sagt lyxigt.

Den där magen är väl något som vi ännu jobbar med. Att försöka hålla igång den, se till att systemet rör sig så att säga. Vi famlar ännu lite i att återintroducera födoämnen, men det lilla vi har testat indikerar att vi går åt rätt håll. Men det återstår att se. Men i stora lag, så har ju allt löst sig där, bokstavligt talat. Och aptiten och matglädjen har infunnit sig över tid. Så pass att folk förvånat kommenterar att hon äter förvånansvärt varierat. Hon älskar verkligen att testa mat nu. Vi får se hur länge det varar, men så länge det gör det så gläds vi och upptäcker mat tillsammans. Kul är det!

Och i övrigt så har det beteende-mässigt varit en dans på rosor så här långt. En lättsam, relativt lung tös, som är försiktig av sig men samtidigt nyfiken på sin omvärld och sätter den på prov. Det där med att kunna själv börjar manifestera sig mer och mer. Och jag låter henne. Hon får gå i trappor, klättra på soffan, springa i soffan, hoppa i sängen (hon övar ännu på att få till hopp). Jag markerar att jag vill att hon är försiktig, sägner till om platser jag inte vill att hon ska sitta eller klättra på. Och hon lyssnar, tar in, reflekterar, beslutar. Antingen väljer hon att följa mitt råd. Och ibland, så som det ju är, så gör hon tvärt emot. Och då är vi lite oense ett tag. Och det är okej det med. Hon får bli arg, hon får bli ledsen. Och sedan så är det överspelat. Vi går vidare båda två. Inget typiskt två-årstrots som de kallar det. Kanske kommer det. Vi får se och då får vi hantera det då.

Kanske en del tycker att vi inte är tillräckligt bra på att sätta gränser, ställa krav och vara konsekventa. Kanske det stämmer i vissa fall. Vi är inte perfekta. Men jag tror mer på att agera situationellt. Att sätta händelser i relation till det som pågår runt omkring, i kontext. Jag tror inte att det nödvändigtvis är förvirrande för barn. De ser och lär av oss att vi inte är konsekventa i våra handlingar och vi upprepar vissa saker tillräckligt ofta i vardagen för att det ska skapa mönster i barns beteende och förstånd. Jag menar inte att leka pedagog med mina tankar här, jag har inga som helst belägg för dem och jag är definitivt inte så påläst som jag skulle kunna vara.

Jag vet bara att jag har världens bästa tjej här hemma, som nyss fyllt två år! Hon ser ut att älska livet och njuta av det till fullo, och jag som förälder vill så klart ta like cred för det! Haha

DSC_0429 IMG_9846

 

 

Små ögonblick

Ber om ursäkt, gamla som nya besökare. Det har varit lite andra prioriteringar än bloggande på senaste. Julen har hunnit komma och passera, liksom nyåret. En resa till Sverige avklarad. Som var otroligt härlig! Det var fantastiskt kul att se och träffa familj igen och ett och annat bekant ansikte. Det är märkligt hur det kan kännas som att tiden stått stilla, samtidigt som så mycket förändrats sedan sist vi var där.

Nu har hela januari hunnit passera och det nya året har börjat rulla på ordentligt. Mycket som snurrar och är i görningen. Tid är en bristvara. Tid för familj, tid för sig själv, tid för eftertanke, tid för göromål. Ja, vardagen är med andra ord inte helt lätt att balansera jämt. Men vi gör så gott vi kan allihopa. Och det räcker gott och väl. Att komma in genom dörren efter en lång dags arbete och välkomnas av en dotter som ropar ut “mamma” och sätter fart och kommer springande i en väldig fat med armarna utsträckta och hoppar eller sätter sig ner i knät med en bok i släptåg är en av mina höjdpunkter på dagarna. Det är de ögonblicken, som får hjärtat att slå extra slag av ren glädje. Precis som det ska vara.

IMG_9688

Rusch

Måndag morgon, 07:00. En vanlig tid att vara i farten för småbarnsföräldrar tro!? Inte i vårt hem! Men idag är en sådan dag. 

Sitter redan i en bil på väg till flygplatsen. Destination Dallas, Texas, i dagarna tre. 

Annars har årstiderna lite för bråttom här! Det gick från höst till vår helt plötsligt. Temperaturen visar 13 plusgrader här i New York denna morgon och jag hörde nyss på radion att körsbärsblommorna blommar i Washington DC. 

Svårt med juöstämningen tro? Inte alls! Men nog känns det knasigt med detta väder och dessa temperaturer vid denna tid på året. 

Jag misströstar inte. Jag vet att vi får uppleva vinter. Om ca en vecka, då vi landar i Sverige! Och vintern brukar ju komma till New York också till slut.

God morgon på er alla där ute! Hoppas ni får en hyfsat lugn, sansad och harmonisk vecka innan julen slår till.

När dimman lägger sig

Everly vilar. Försöker återhämta sig efter en förkylning som bröt ut i fredags. Stackarn. Snoret bara rinner. Kan inte låta bli att smyga in och kolla på henne där hon ligger ihopkurad och snarkar lätt i vår säng. För mamma och pappas säng är bäst. Den är varm, den luktar oss, den är trygg. Jag är glad att hon känner så. Men oroar mig. Hur länge ska hon få känna sig så trygg? För alltid är min högsta önskan.

Det är inte solsken och fågelkvitter som jag ser och hör när jag kollar ut genom sovrumsfönstret. En obeskrivbar tjock dimma, har lagt sig. Det har mörknat, blivit kyligare. Eller har det ljusnat och blivit brännande hett? Det är svårt att säga säkert. Människor ser antingen svart eller vitt, de ställer sig mot varandra. Det är skrämmande.  I stället för att ta varandra i hand och vandra framåt tillsammans i dimman, så står vi var och en ensamma. Vi har söndrats. Och något nytt härskar. Rädslan och hatet. Skygglapparna är på och det är dags att vakna. Vi alla säger dessa ord. Men vi menar vitt skilda saker.

Vi är alldeles för selektiva med att peka ut vår fiende. Låter våra politiska och/eller religiösa övertygelser få företräde framför humanitet. Vi missar det viktiga. Vad det innebär att vara människa.

Om detta må ni berätta… Vi får aldrig glömma. Minns de de orden? Andra världskriget och förintelsen?

Det känns som att historien upprepar sig, på flera håll, i olika skepnader. Händelserna i Syrien känns inte helt främmande. Och jag mår illa av att jag sitter här på “tryggt” avstånd och ser på. För jag var en av dem som satt i skolbänken och tänkte “hur kunde det ske”. Förintelsen alltså.

De tankegångar och övertygelser som gjorde det möjligt är förresten inte begravda. När jag läser och hör om vissa politiska uttalanden från vänster-anhängare i Sverige så får jag kalla kårar. Eller varför inte bara läsa några artiklar i svensk dagspress och ta dig en liten funderare på hur de uttrycker sig varje gång det skrivs om oroligheter i Israel. Har du tänkt på hur onyanserade artiklarna är och vilken bild av judar det skapar?

Inte helt olikt utmålas terrordåd som sker som en allomfattande företrädare av Islam och alla muslimer. Vilket har inneburit att främlingsfientliga krafter fått sådant rotfäste att folk som flyr nu inte har någonstans att ta vägen. Jag mår illa av det jag hör och läser.

Eller inte läser för den delen. Folk var snabba att ta Paris till sina hjärtan i och med det som hände i fredags och mer eller mindre varenda profilbild på Facebook är i trikolorens färger. Helt i sin ordning. Mitt hjärta slår för Paris och Frankrike minst lika mycket som alla andras. För det känns så nära hemma. Men har du förresten hört att det skedde självmordsattacker i Beirut dagen före attackerna i Paris?

Selektivt som sagt. Allt framstår som sagt som svart eller vitt. Och jag känner mig helt vilsen i denna onyanserade världsbild där det görs sådan skillnad på människor.

Nej, det kan inte sluta bra detta. Jag suckar och sjunker ner i soffan helt matt. Mitt barn skulle ju få växa upp in en trygg värld. I stället känns det som att vi står på randen till ett tredje världskrig. Men kan vi finna en gemensam grund i all denna terror för att gemensamt bekämpa dessa krafter? Det är för mig högst oklart.

Jag får glädjas i stunden åt att mitt barn just nu ser bortom hudfärg, kulturell och religiös bakgrund på sin förskola. Där är alla lika. Där är alla en del av gemenskapen. Vi har något viktigt att lära oss där.

Hit och dit och tillbaka

Chicago, Tampa, Denver och Minneapolis. Samt New York så klart. Ja, det har varit mycket flängande hit och dit de senaste två veckorna.

Det kommer med både för och nackdelar så klart. En möjlighet att se, eller åtminstone få uppleva lite andra platser i USA. Med betoning på lite då det inte hinns med så mycket mer än att se insidan av fyra väggar. Men det är ändå uppfriskande på något sätt. Nackdelen är så klart att vara ifrån familjen i längre utsträckning än vad jag är van vid. Det blir att sakna mycket. 

Nu ska jag göra mitt bästa för att få en hel natts sömn här. Ironiskt nog så sover jag inte bättre utan en liten dam som vaknar till och vill ha uppmärksamhet/närhet. Nästan tvärt om. Märkligt det.

   
    
 

Att få längta

Jag har faktiskt en väldigt rolig nyhet att berätta. Vi har nämligen nyligen bokat biljetter för en resa till Sverige över jul och nyår! 

Är  så glad som råkar ha en arbetsgivare som inte ser någon mening med att ha öppet mellan jul och nyår. Det betyder juldagen till och med nyårsdagen är ledig. Och redan på min första dag på jobbet tog jag mod till mig och frågade om det fanns möjlighet att få ledigt de fyra dagarna innan jul för att ha en möjlighet att fira jul hemma i Sverige. Tveklöst sa hon ja.

Jag är så glad över att få återse massa familj och förhoppningsvis även några vänner när vi väl är i Sverige. Tiden kommer att kännas knapp och jag är fast besluten att göra så gott vi kan för att verkligen få känna att det är semester.

Det ska bli oerhört kul att få ta med Everly till Sverige så hon ska få uppleva det. Det känns viktigt för mig på något sätt att hon får uppleva och befinna sig på den plats där vi, hennes föräldrar, kommer ifrån.

Dock så gör tanken på en lång flygning med en nära två-åring mig svettig. Hur ska det gå?! Knappast att hon kommer vilja sitta tyst och stilla. Alla tips mottages på hur flygningen kan bli så smärtfri som möjligt.

Nu kan jag ju dock inte låta bli att börja tänka på lite “svenska” (med betoning på att de går att få tag i Sverige och skiljer sig rent smakmässigt från det som går att få tag på här) saker som jag längtar efter att få sätta tänderna i. Om ni tror att det rör sig om julmat så misstar ni er. På min äta-lista står just nu svensk varmkorv med bröd, falukorv (allra helst jokkmokkskorv), mumsmums, pizza och pizzasallad, hamburgare med hamburgerdressing, renskav med lingon, polarkaka med Bregott och hushållsost, bruna bönor, blodpudding och stekt sidfläsk. Ja, det är i alla fall en början på listan. Men jag kan erkänna att jag nog knappast hinner beta av allt op den under vår tid där. Men förhoppningsvis något på listan får palta i magen tillsammans med all julmat! 

Livspusslet

Jag vet. Det har hunnit gå en bra tid nu sedan jag började nya jobbet och ni är säkert väldigt nyfikna på hur allt går och så. Både när det gäller nytt jobb och förskolestart.

Jodå, hyfsat. Jag upplever det som att jag lyckats komma in i jobbet hyfsat snabbt och känner redan att jag gör lite skillnad och tillför. Men jag har samtidigt mycket att lära och jag känner definitivt att jag har några stora utmaningar framför mig.

Det har även gått bra med inskolningen. Som för många, så har den väl inte varit helt utan tårar från hennes sida och dåliga samveten från vår sida, men, överlag så har omställningen ändå gått bra. Hon verkar trivas bra och jag har högt förtroende för pedagogerna.

Mindre kul är väl de där bacillerna som ofta följer. Självklart så har Everly lyckats dra på sig en förkylning. Hon var hängig i förra veckan. Sedan i söndags så vaknade hon och var otröstlig tills hon fick lite alvedon. Och hela denna vecka har varit ett enda upp och ner i allmäntillstånd. Hemskickad från förskola två gånger, pga feber som brutit ut. Så idag så fick det bli ett läkarbesök, då hon varken äter, dricker eller sover bra. Besöket visade dubbelsidig öroninflammation! Stackars! Inte konstigt att hon varit som förbytt. Nu är det antibiotika som gäller i tio dagar.

Som om det inte vore nog med tråkigheter så har det ju inneburit att trycket på fördelningen jobb och familj blivit lite ansträngd. Motsvarigheten till VAB finns inte riktigt här. Utan om ens barn är sjukt och kräver att en förälder är hemma  så får vi ta av våra så kallade “sick days”. Jag har det generösa antalet 5 sick days per år. Ganska vanligt antal. Men jag har nog ännu inte riktigt rätt till de då jag jobbat så kort tid. Alternativet är obetald ledighet. Får se vad min nästa lönecheck säger, för jag har inte riktigt haft energi att kolla upp med chefen vad som gäller för mig i detta fall.

Som grädde på moset så har både jag och mannen nu väldigt mycket att göra på våra respektive jobb, så det känns ju inte helt lätt att vara borta från våra jobb. Samtidigt som vi ju vill rå om vårt sjuka barn. Så hur gör vi?

För det första så ser man till att man är anställd av en förstående arbetsgivare. Check på den! Med betydelsen att jag kunnat jobba hemifrån. Och så delar vi som föräldrar upp vardagen så att vi jobbar halva dagar. En jobbar förmiddag, den andra jobbar eftermiddag. Det har inte varit helt ultimat, och nog önskar jag att det fanns andra sätt att sköta det på där man får slippa försöka göra två saker samtidigt. Men på detta sätt så får vi båda en del jobb gjort, samtidigt som Everly får den uppmärksamhet hon behöver.

Det har helt klart varit en tuff vecka. För det är inte lätt eller kul att ta hand om en gråtande, gnällig liten varelse med noll tålamod som vill vara klistrad mot kroppen för att få tröst och bara vill att allt onda ska försvinna. För själv har man knappt fått en blund natten före. Jag fick inte på mig något annat än pyjamas igår. Lyckades inte borsta håret. Liksom prioriterar bort. Var glad när jag kunde ta mig en minut att gå på toaletten.

Men för att säga något annat kul. För en vaka sedan så bytte jag till mitt tredje decennium. En tuff start, men jag ser fram emot allt spännande som kommer hända de kommande åren. Har hört mycket gott om att vara 30-something. Vinkar hej då till mina 20’s. De var inte fy skam och jag kommer minnas dem med glädje.

 

Redo eller inte

Det är så många tankar som snurrar i huvudet att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Eller hur jag ska sluta. För på något sätt så befinner jag mig nu vid slutet på en resa där en ny nu tar sin början.

Jag vinkar hejdå till sommaren i och med att labor day weekend nu passerat. Sitter här på kvällskvisten likt alla de skolbarn som i morgon återvänder till skolan här i USA. Lite nervös, men ändå fylld av förväntan inför höstens utmaningar. För i morgon är det första dagen på mitt nya jobb. Ser fram emot det med en härligt bubblande känsla i magen. Spännande och kul att börja jobba igen!

Men, samtidigt så vill jag stanna tiden. Gripa tag vid den och bromsa. Det känns oerhört tungt att inte vara vid vår lilla tjejs sida. Där har jag varit, dag ut och dag in från den dag hon kom till oss. Det dåliga samvetet smyger sig på. Jag vill ju vara där vid hennes sida jämt, stötta henne, se henne utvecklas och inte missa ett ögonblick av hennes framsteg. Jag vill vara närvarande och tillgänglig. Det tjockas till sig i halsen och bränner till bakom ögonen när jag förstår att det inte kommer vara så längre. Känslan av att jag överger henne, sviker henne. Det är ju inte så, så klart. Men ändå. Tankarna kommer och känslorna svallar.

Med de känslorna är det lätt att tveka. Fundera över om “rätt” eller “fel” när det kommer till de val som görs när man är förälder. Den enda trösten är väl att det egentligen inte finns något enkelt svar på den frågan. Vi har alla olika förutsättningar och vi gör det bästa vi kan utifrån dem.

Men jag kan ändå drömma och önska att jag fick stanna här och nu. För det känns nästan som att jag inte tagit rätt på tiden tillräckligt. Jag menar. Redan 1.5 år som gått? Hur kunde det gå så fort? Jag vill stanna i denna bubbla. Därför kan jag inte låta bli att önska att vi rent ekonomiskt hade ett jäkligt fett bankkonto som innebar att jag kunde vara hemma för alltid! Haha!

Fast om jag ska vara helt ärlig och realistisk, så vill jag nog egentligen inte det. Jag vill ta detta steg. Kanske finns det inget sätt att göra det lätt. Det är dra bort det där plåstret fort som attan som gäller. Det svider ett tag. Men det går över. Och vi kommer hitta en ny vardag där det nog finns utrymme för alla de där ögonblicken och mysstunderna som jag är så rädd för att missa just nu.  Allt kommer bli bra!

IMG_8746